Jag hade tänkt att syftet med den här helgen skulle bli vila. Jag hade tänkt återfå lite krafter efter två raka helger som bara bestått av jobb. Men icke! Självklart blev det jobb även idag. På vägen till Charlottenberg hade jag bara en tanke i huvudet; "varför ska det alltid skita sig för mig så fort jag är ledig en helg?"

Svaret på denna fråga, i mitt fall, tror jag stavas "hypokondri" Något som skrämande många svenskar verkar lida av. Jag har alltid varit för en politik som tar hänsyn till "de svaga" i samhället. Självklart ska inte folk i Sverige behöva svälta för att det inte finns jobb. Folk utan jobb måste såklart också kunna ha ett dugligt liv. Med andra ord, jag tycker systemet med socialbidrag är väldigt bra. Men det får samtidigt gå till överdrift åt andra hållet. Folk som har jobb måste prioritera dem, mer än vad många gör idag. Och folk som inte har jobb får inte nöja sig med det. 

Jag har i alla fall ingen lust att betala folk som bara går hemma och sölar och som varken försöker eller gör något vettigt med sina liv. Folk som tror att någon ska rulla ut en röd matta åt dem, en matta som de kan promenera genom livet på utan konsekvenser. Något sådant tror och hoppas jag inte finns. Ska Sverige gå framåt behövs insats från alla! Vare sig du är högt utbildad eller inte ens har gymnasiebetyg.

Ibland kan jag faktiskt förstå vissa surgubbar, eller inbitna moderater som de också kallas. Jag är enormt trött på personer som bara lever på andras insatser. När du har ett jobb har du ett ansvar. Inte bara mot dig själv, utan också ett stort mot de du arbetar med. Detta är något som många inte har förstått. I alla fall inte på köpcentret i Charlottenberg.

Jag har i stort sett inte missat en enda dag sedan jag började där. Och jag har ändå råkat ut för en hel del sedan dess. Tll exempel; mitt förhållande på tre år avslutades, jag har i stort sett alltid varit förkyld, jag har varit skadad i baksidan av låret (en skada som gjorde att jag knappt kunde gå under ett par dagar), för att nämna ett fåtal grejer. Trots detta har jag som sagt inte missat en enda dag. Och det är egentligen inget uppseendeveckande! Jag ser verkligen inte mig själv som den exemplariske arbetaren, långt därifrån. Det är helt enkelt vad jag tycker man kan kräva en "vanlig" vuxen människa.

Det som är uppseendeväckande är att jag ibland känner mig ganska ensam. I alla fall på mitt jobb. I alla fall idag.